Historierevision

#249

Titel................The Untouchables

Sv Titel...........De Omutbara

Genre.............Kriminal Thriller/Drama

Regi...............Brian De Palma

Sv premiär.....30/10-1987

Övrigt............Based on a true Story

Imdb..............8.0/10 (139,927 röster)

Jag.................6.5/10

Platsen är Chicago under 1920-talet, den så kallade förbudstiden. Korruptionen går genom alla nivåer i staden, från polisen på gatan ända upp till borgmästaren. Staden kontrolleras mer eller mindre av maffia bossen Al Capone (Robert De Niro). Han är hjärnan bakom flödet av alkohol och mutor i staden. 

FBI agenten Elliot Ness (Kevin Kostner) sänds in för att röja upp i den undre världen och ställer in siktet på Capone. Tillsammans med en revisor (Charles Martin Smith) sätter han ihop ett team bestående av en åldrad polis vid namn Jim Malone (Sean Connery) och en ung polis aspirant, Gerorge Stone (Andy Garcia), för att ta fast Capone.

Jag är kluven, vill egentligen tycka om filmen jätte mycket. Men lite små detaljer och en väldigt stor detalj sänker filmen, återkommer till det snart. 

Till att börja med måste man ta filmen för vad den är, det är inte en maffia film hur mycket jag än vill att den ska vara det. De Niro som iskall och stenhård maffia boss är briljant men han syns väldigt lite i filmen vilket är tråkigt. Då kommer vi raskt in på vad jag till en början såg som ett litet problem, filmens huvudroll. Kevin Kostner? Why? Hade filmen blivit bättre om Harrison Ford inte tackat nej till huvudrollen? Ju längre in i filmen man kommer desto bättre tycker jag Kostner passar rollen dock. Han gör ett gott jobb och visar till och från den desperation jag antar att verklighetens Elliot Ness kände när Capone gång på gång undviker att fångas. 

Övriga roller är helt ok porträtterade, inte mer. Hade det inte varit för Connerys dialekt hade jag nog inte kommit ihåg att han är med i den här filmen. Stort minus för revisorn dock som fått anta en typ av husdjurs-/comic relief-roll vilket känns sjukt opassande i sammanhanget. Min enkla åsikt är att en film baserad på jakten på en av det tidiga 1900-talets värsta maffiabossar inte är i något som helst behov av trilla på ändan humor. 

Känslan i filmen är överlag lite för glättig och gladlynt. Bara för att man gör film ur polisens synvinkel behöver man inte dra ner på hårdheten. En hårdare ton hade lyft filmen ett par snäpp. Den enskilt största anledningen till att filmen inte är så hård som jag önskar är musiken. Hela filmen igenom störde jag mig på musiken. Det är ingen 20-tals känsla här inte, fullt ös med 80-tals filmmusik. Funkar fina fisken i hur många andra filmer som helst, men här är det enbart en källa till irritation. Ennio Morricone lyckades inte pricka rätt med musiken här. Musiken i action sekvenserna störde mig allra mest. 

Något filmen däremot lyckas pricka riktigt bra är den allmänna 1920-tals looken. Både vad gäller kostym och miljöer känns det helt rätt. Kostymen är designad av Giorgio Armani så jag antar att man inte behöver vara ett dugg förvånad över hur rätt de prickat med kläderna. En liten fundering väcks inom mig, samma tanke dyker upp varje gång jag ser en film som utspelar sig runt maffia tiden, varför har inte folk hatt längre?

Det är en helt ok film, men jag kan inte komma ifrån det faktum att jag vill se Capone och hans förehavanden betydligt mer än Ness jakt på densamme. Det skulle vara väldigt intressant att se vad Tarantino skulle kunna göra med den här filmen, lite råare våld och musik som faktiskt passar (två saker Tarantino brukar få till) hade gjort gott. 

För att återknyta till inläggets rubrik, jag gillar inte slutet i den här filmen. Vill ni veta varför så är det bara plocka fram lite snacks och bänka sig framför tvn och titta igenom filmen.

       

På återseende!